40 år – på 30 minuter!
Fotbollstränaren Tom Prahl bjöd på en resa genom karriären

Han har tagit tre SM-guld, lett Trelleborg till en superskräll i UEFA-cupen och fått vunnit massor av (välförtjänt) respekt inom svensk fotboll.
Nu ska fotbollstränaren Tom Prahl nå sitt sista mål.  
– Jag vill gå i pension som en allsvensk tränare, säger han i samband med frukostträffen på Sandskogens Värdshus.

Det är morgonen efter Trelleborgs hemmaförlust mot Syrianska i allsvenskan och Tom Prahl skulle kunna vara på ett uselt humör.
Tvärtom bjuder han i vanlig ordning på sig själv – och på en 30 minuter kompakt, men synnerligen intressant, resa genom sin 40-åriga karriär som fotbollstränare.
- Att få ihop 40 år på 30 minuter blir inte lätt, det blir ju mindre än ett år i minuten, skojar han inledningsvis men det visar sig vara en obefogad oro.
Det gick nämligen alldeles utmärkt.
För när Prahl en stund senare sätter punkt för årets andra frukostföreläsning i Nätverket Österlens regi, har han hunnit gå igenom samtliga klubbar han jobbat för och, om än bara ytligt, berört många av de höjdpunkter han fått vara med om som tränare.
Detaljminnet är knivskarpt och Prahl kan utan synbara svårigheter återge mål, matcher och målgörare. Vi får höra om de båda gulden med Halmstad, om hur professionaliseringen av svensk fotboll ändrade miljön för tränarna och om relationen till riksgäldschefen Bo Lundgren (som för övrigt gästade årets första frukostmöte) med viken han styrde och ställde i IFK Kristianstad i slutet av 1970-talet.

Hobby till en början
Vi får också veta att Prahl, fram till att han blev tränare i Trelleborgs FF, inte hade skrivit ett enda kontrakt för sina uppdrag.
– Jag tyckte inte att det behövdes. Från början var min tanke att fotbollen skulle vara en hobby vid sidan av lärarjobbet.
Så blev det inte riktigt.
Sedan han sensationellt fört Trelleborg till Allsvenskan 1991 inledde Prahl sin nu två decennier långa storhetstid som tränare. Visst har han varit sval vissa perioder, som året efter guldet med Malmö FF (mer om det senare) eller under den korta sejouren i norska Viking Stavanger, men på det stora hela har Prahl de senaste 20 åren successivt förbättrat sin status.
– Det enda uppdrag jag hoppat av i förtid var när jag tränade IFK Trelleborg 1976. Det var ett ålderstiget lag och det kändes fel redan från början, säger Tom Prahl som dock skulle komma att trivas strålande i en annan Trelleborgsklubb.
– TFF är en oerhört trivsam klubb att jobba i. Atmosfären är bra och här vet jag vad jag får. Det är en liten organisation där man har stora möjligheter att påverka besluten.

Andra förutsättningar
Annat var det i Malmö FF, dit han kom 2001 efter att först ha fört Halmstads BK till två för Nätverkets Stefan Svensson och alla andra HBK-are oförglömliga SM-guld.
– Det var helt andra förutsättningar. MFF var en storklubb där avståndet till styrelsen var långt. Men klubben hade just sålt Zlatan och jag visste att det fanns resurser att åstadkomma något stort.
Så blev det också.
Ett par medaljplaceringar – men inget guld – byggde upp såväl ett stekhett intresse som skyhöga förväntningar i Malmö och 2004 var det dags.
Då blev MFF, under Prahls ledning, svenska mästare för första gången på 16 år.
– Den första halvan av säsongen var väldigt turbulent. Medierna kallade oss Real Malmö och vi hade en del problem internt med spelare som inte skötte sig eller inte hade den rätta ödmjukheten. Vi låg ett tag nio poäng efter Halmstad men plötsligt började pusselbitarna falla på plats och allt vände.
Eller mer korrekt (även om han själv aldrig skulle ens insinuera något sådant) – Tom Prahl lade bitarna på plats med en precision och hastighet som blev guld värd.

Ödmjuk och sympatisk
Undertecknad fanns själv på plats den där för alla ljusblå fans så magiska oktobereftermiddagen när Jon-Inge Höiland skyfflade in returen på Niklas Skoogs straff och skickade alla MFF-supportrar till himmelriket.
Jag minns att Prahl såg närmast förvånad ut när jag mitt i guldyran valde att hugga tag i honom – istället för matchhjälten Höiland.
– Ska du inte prata med spelarna först, gastade han till synes helt oförstående till intresset för hans egen blytunga roll i det just bärgade guldet.
Sådan är han, Tom Prahl.
Alltid ödmjuk och sympatisk med en rejäl portion distans till sig själv.
Ett annat exempel på detta var när  vi möttes för en intervju i Stavanger några år senare. Hans dåvarande klubb Viking hade just förlorat en viktig match och Prahl hade grillats av blodtörstiga norska journalister på presskonferensen efteråt. Han hade, utan att få utstå några som helst klander, kunnat strunta i intervjun.
Det gjorde han inte.
”Du får så mycket tid behöver”, sa han snällt varpå han signerade en fotbollströja som skulle lottas ut bland medlemmarna i den fotbollsbokklubb jag var redaktör för vid tidpunkten i fråga.
– Men det är väl ingen som vill ha den här tröjan….? sade Prahl förvånat när jag stack den (tröjan) i händerna på honom.

Större än Messi …
Det är inte ofta Tom Prahl har fel men det hade han där.
Ty över 1000 tävlingssvar från fotbollstokiga tjejer och killar damp ner i brevlådan och den lycklige vinnaren skrek JIPPPEE! i telefonen när han delgavs nyheten om att han vunnit tröjan.
När vi senare samma år körde en liknande tävling med en viss Leo Messi som affischnamn befarade vi att brevlådan skulle svämma över.
Hur många svar som kom in?
Knappt 500 …

Text och bild: Konstantin Foussianis

Du kan även lyssna på intervjun med Tom Prahl på Radio Activate. Klicka på länken nedan:
{audio}mpetre/tom_prahl.mp3{/audio}

Tom Prahl om …

… UEFA-cupskrällen mot Blackburn 1994:
”Ingen trodde att vi skulle ha en chans. Engelska journalister gjorde narr av att vi var amatörer och kallade oss en bunt slaktare och brevbärare. Frågan var inte om vi skulle förlora utan med hur mycket. Vi vann med 1–0 på bortaplan och kvitterade till 2–2 i slutminten hemma i Trelleborg och gick därmed vidare. Den kvällen var Vångavallen en arena präglad av magi och passion …”.

… 6–0-triumfen med Halmstad mot IFK Göteborg 1996 (???):
”Blåvitt hade just köpt vår anfallsstjärna Robert Andersson och det var inte populärt hos vår publik. Jag kastade in en ung Stefan Selakovic som ersättare och resultatet blev fantastiskt. Vi vann med 6–0 och Selakovic gjorde tre mål!”

... varför han i släktkretsar lyssnar till smeknamnet ”Grävlingen”:
”Det är ett öknamn ... Jag är väldigt förtjust i godis och brukar väl gräva djupt i skålarna under släktträffarna (skratt).”
.

***
Utöver magister Prahls eminenta framförande fick vi också korta rapporter från två av de elitsatsande idrottstalanger som Nätverket Österlen stöttar. Tennisspelaren Evelina Hennigor har haft ett halvtungt år men visade gryende form när hon nyligen kammade hem en andraplats och en tredjeplats i 16- respektive 18-årsklassen i en lokal tävling.

***

Motocrossföraren Filip Bengtsson har ni kunnat läsa mycket om i lokala medier under året och han har ett minst sagt hektiskt schema i sommar. Efter en tripp till Frankrike, Portugal och Spanien vänder Filip hemåt för att köra VM i Uddevalla – varpå en ny turné väntar med resor till Lettland, Belgien och Tyskland. Däremellan ska han även hinna med tre SM-tävlingar på svensk mark. Puh!

***

Den 1 juli är det dags för nästa frukostmöte. Be there!