Nedräkningen inför julen benämns ofta dan före dan före dan före dopparedan. Att kalla julafton för dopparedan är vi svenskar ensamma om även om seden med dopp i grytan också förekommer i övriga Norden. På julafton var det praktiskt att i all hast doppa lite bröd i köttspadet, som ändå stod på spisen, medan sista handen lades vid julförberedelserna. Vanligen doppade man i grytan mitt på dagen vilket går tillbaka till medeltidens julfasta som varade fram till julaftons kväll. Det var alltså inte tillåtet att äta köttmat under dagen men genom att kringgå fastebestämmelserna kunde man få känna köttsmaken i alla fall. Dopp i grytan är från början ingen typisk julrätt. Eftersom det var långt mellan baken behövde det hårda brödet mjukas upp för att kunna ätas.

Julaftonskvällen
I det gamla bondesamhället var julaftonskvällen för de flesta årets högtidligaste stund. Efter många dagars idogt arbete hade gårdsfolket nu utfört de sista sysslorna inför helgfirandet. Julveden var huggen och inburen och ute på gårdsplanen var fåglarnas julkärve på plats. Redskapen var intagna och inne i fähuset var det snyggt och prydligt och det enda som hördes var djurens förnumstiga mumsade på extra gott foder. Ute på logen hade det sista dunkandet från tröskslagorna tystnat och inne i stugan hängdes julbonaderna upp på väggarna, julbordet dukades och extra fin halm lades på golvet, på sina håll kallad jul-
glädjen. På spisen puttrade grytorna och från visthusboden hämtades in korvar, lutfisk m.m.

Julefrid
När kvällen var inne lägrade sig friden. Då tändes julljusen och alla samlades nybadade och i fina helgkläder runt julbordet för att tillsammans stilla be bordsbönen och sedan i lugn och ro låta sig väl smaka av den goda julmaten, som den egna gården producerat under många dagars hårt arbete.

Källa: Internet