Det ringer på dörren. Hunden sätter igång att skälla och jag känner en rysning gå genom kroppen. Som jag bor är det verkligen inte vanligt att få besök, i alla fall inte klockan nio på kvällen mitt i vintern. Det kan inte vara Hon. Visserligen är det Alla Hjärtans Dag, men det lilla köpmannajippot klarade vi av i helgen. Försiktigt kikar jag ut genom fönstret från vilket jag kan se ytterdörren.

Fan! Grannen! Inte för att jag har många grannar och den här sure jäveln tvärs över gatan hade jag verkligen kunnat undvara.
Vad sjutton vill han? Jag kan knappast låtsas att jag inte är hemma för bilen står utanför. Och på hundpromenad kan jag inte heller vara för hunden står ju här bredvid mig och skäller som besatt.
Får väl öppna då.

Jag låser upp och skjuter försiktigt upp dörren samtidigt som jag håller tillbaka hunden med foten. Utanför står mycket riktigt granngubben – med ett stort fång röda rosor! Vad i hela friden?
”Ja, hrm..ursäkta..får jag komma in ?”
”Jo, visst, kom in”
Jag låter hunden nosa på honom och även han beslutar sig för att släppa in denna ovanliga gäst. Spänd av förväntan sätter jag mig ner vid köksbordet och ber honom slå sig ner. Han lägger rosorna på bordet.

”Jo…jag vill ge dig de här rosorna. Du undrar säkert varför?”
Det var ingen underdrift. Gubben skruvade på sig.
”Jo, jag är väldigt rädd om min nya bil och vi använder den bara i nödfall, vi åker mest buss. Som du har sett har den stått på samma ställe länge nu och jag kan väl ana att den stått lite i vägen för dig när du ska backa ut?”
Det höll jag med om.

”När jag nu kom hem ikväll så ser jag en ful repa på bakskärmen. Och på ditt släp är det färgavskrap. Jag tror naturligtvis att det är du repat min bil när du skulle backa ut med släpen. Så jag har suttit här hela kvällen och väntat på att du skulle komma in och förklara och göra rätt för dig. Men du har inte kommit. Astrid har jag också väntat på. Hon har varit på möte så hon skulle komma senare. Jag köpte rosor till henne för att jag ville överraska henne idag, det är ju Alla Hjärtans Dag.

Men jag kunde inte glädjas över det för det här med bilen. Kan verkligen inte den fete, dryge grannjäveln ens bemöda sig om att gå in och berätta vad som hänt? Han fattar väl att jag har sett skadan. Jag blev bara mer och mer förbannad!
Då kommer Astrid hem och jag glömmer dig för en stund för att få se hur hon ska reagera på rosorna. Och vet du vad hon säger?

”Men kära Algot, vad rart av dig! Så glad jag blir! Fast idag skulle jag nog inte ha några rosor. Jag skulle ta bilen i morse för att jag skulle handla, och då råkade jag backa på grannens släp!”
Hon har så rätt. Hon ska fan inte ha några rosor. De ska du ha, bara för att jag tänkte så illa om dig!”


Lith